En hektars parkering

Forshaga, där bor jag, men det skulle kunna vara vilken mindre och yngre ort som helst i Sverige, formulerad runt det förra sekelskiftet kring en industri. 

På en sträcka av ungefär 350 meter finns ungefär lika många parkeringsrutor. Med tillfarter motsvarar detta ungefär en hektar och denna mark servar verksamheter som även de har en sammanlagd byggyta på ungefär en hektar, huvudsakligen envåningsbyggnader från början av 70-talet. Kombinationen parkering och envåningsaffärer må vara hur funktionellt som helst i ett bilburet samhälle, men det ser tråkigt ut som centrumområde. För att inte säga fult. Men det är värt att tänka på att i Forshaga fanns i början av 70-talet i stort sett ingen historisk bebyggelse att vara särskilt rädd om och den som fanns var gles, vilket underlättande strukturomvandlingen från en räcka mindre butiker till i huvudsak ett par snabbköp, av den platta sorten vill det säga.

I vanliga fall brukar det vara knepigt att avbilda urban bebyggelse på ett rättvist sätt, men inte den här typen. Det är så platt som det ser ut på bilderna och allt har anpassats utifrån tanken att man ska vara bilburen.
För ett tiotal år sedan försökte man, genom två nya ganska små byggnader, liva upp området och skapa ett litet torg på baksidan av de större affärerna, med lockbetet generös utsikt över parkeringsområdet. De två husen som flankerar torget har affärslokaler på bottenvåningen och bostäder de två övriga våningarna. Det gick väl sisådär som upplivningsprojekt och Herman Reijers staty ”Arbetarhustru med barn” står där lika övergiven som hon ser ut att vara av en förlupen make.

Det är lätt att vara raljant över tidigare generationer — att det var fult och det var dumt och fy skäms vad ni förstörde. Men man gjorde nog sitt bästa med de bästa avsikterna, likväl hade det varit trevligt om Forshagas första biograf hade funnits kvar. Fast då hade kommunhuset inte haft sin stora parkering. Och vart skulle kommunalrådet då ha parkerat?

För övrigt rekommenderar jag filmen När Domus kom till stan av Anders Wahlgren (2004). Ni kan säkerligen leta reda på den med lite ansträngning.

Please follow and like us: