Det finns inget vackrare än regnvåt slät gatsten som reflekterar skenet av bilstrålkastare och en och annan neonskylt. Tyvärr regnar det inte idag, men det gör inte så mycket. Jag är svag för gatsten, rent av mycket svag, i synnerhet sådan som i decennier har slipats sammetslen av radialdäck och miljontals fotsteg. På bilden återfinns gamla brukskontoret för Mölnbacka Trysils pappersbruk på Bruksgatan i Forshaga. Kontoret är alltså den gulaktiga pricken längst bort i bild. Jag kan tänka mig att när ingenjör Magnellsson tog sin pärlgrå PV 444 till brukskontoret så åkte han på dessa stenar och därmed bidrog han till den släta ytan jag idag ser. Magnellsson var en gång ägare av det hus som jag idag äger och han erhöll ett prioritetslån av bolagets pensionskassa i samband med inköpet av huset. 35.000 kr kostade det 1947 och han hade en årsinkomst på knappt 15.000 kr, så han redde sig nog och kunde inhandla bil. Nu behövde inte Magnellsson egentligen ta bilen till brukskontoret som bara ligger en knapp km bort, men han var ju ingenjör och därmed inte vem som helst. Klart man tar bilen när man är en man med status i byn. Statusen visade han även genom att anlägga en springbrunn på tomten och vara först med inköp av en televisionsapparat, en grunka som han ställde i fönstret på övervåningen så att grannarna kunde se testbilden från gatan. Bildupplösningen torde ha påmint i grovkornighet om gatstensbeläggningen på Bruksgatan, men det som är nytt imponerar alltid till viss grad. Magnellsson bytte karriär och blev lärare och utbildade gymnasieingenjörer på Älvkullegymnasiet i Karlstad. Med hjälp av en grupp elever mätte han någon gång på 70-talet ut var järnvägen mellan Frykstad och Lyckan gick. Där har jag också varit. Det är mest tistlar och kanadeniskt gullris. Då föredrar jag den släta gatstenen i slutet av Bruksgatan och hoppas att ingen får för sig att avlägsna beläggningen av något förment rationellt argument.
