En händelse. Bortglömd, förutom av honom.
Sammanhanget är något oklart och minnet ger inget vidare stöd. Men vi var i alla fall i ett ljust klassrum. Troligen pratades det om om att vi barn skulle vara toleranta mot varandra. Fröken stod framför katedern och vi satt i bänkarna. Hon, klädd i en brun banlonpolo och skotskrutig kjol i matchande nyanser. Vad vi hade på oss ger minnet inget svar på.
— Som exempelvis lite ovanliga familjer, som Strömbergs, sa fröken plötsligt.
Han var elva år, gick i femman och det var sagt av fröken inför klassen och det kändes märkligt. Ovanlig? Hur då?
Hemma berättade han om händelsen för sin pappa, som bara skrattade och nämnde något hånfullt om att kärringen var folkpartist. Att vara folkpartist var inget berömvärt i pappans ögon. Det visste han.
Händelsen for förbi och ingen annan än han själv tänkte på utpekandet att hans familj var ovanlig. Långt senare i livet förstod han att pappan och fröken hade stött på varandra. Hon som folkpartist och han som kommunist.
