Den första kyssen var inte en kyss utan en torr och försiktig puss, likt ett dubbeltydigt ”hej” vilket kunde förklaras som ett misstag om det behövdes, eller att jag vill mer. Det ville vi. Och skillnaden mot att ta första steget som vuxen, jämfört med att vara tonåring, låg i att man nu låg i en soffa och inte stod i en snödriva under en blek gatlykta, hoppandes att den andre inte skulle märka droppen från den kalla nästippen. Men den vuxna kyssen som adderades till den försiktiga pussen smakade lika gott nu som då, om än inte lika salt.

Sedan följde mer av det samma och ett stilla ”hoppsan”.

— Försöker vi skaffa barn?

— Nej, inte alls.

Men den omedelbara förälskelsens brist på konsekvenstänk firade så småningom sin evolutionära triumf med ett nytt släktled.

En ny vardag blir till i all sin omärklighet, lika osynlig för en vardagsmänniska som sovdoften för en sovande. Du måste kliva ur, vänta en stund och sedan kliva tillbaka för att upptäcka doften eller vardagen, som inte är något annat än en kontrast mot en annan vanlig doft eller vardag. 

Vardagen är en räcka triviala vanor som skulle kunna vara helt annorlunda utan att någon tänkte det minsta på det. Det är detaljer och på så sätt bor vardagen granne med djävulen. Skillnaden är vilken dörr du väljer att knacka på.

När en ny van blir till, under förälskelse, är de vanliga försvarsmekanismerna satta ur spel och ersatta av okritisk mottaglighet för nya impulser. Du är uppslukad av omsorg om den andra och det egna jaget är upplöst i konturen. Det är bra.

— Vad vill du?

— Samma som du.

— Tänk så lika vi är.

Men på vilket sätt var vi lika? Omgivningen skulle ha svarat att ni är lika fåniga. Jo, så var det.

Förälskelse är ett bra tillstånd. Synd bara att världen inte kan vara förälskad.

Trettio år har passerat och vilka vanor har överlevt? En: att duka varsin assiett till frukosten. Ingen av oss använde assiett innan vi träffades utan det var mackan direkt på bordet. Men första frukosten, efter första natten, skulle det vara fint och då kom det fram assietter. Nästan som en hotellfrukost. Och så har det fortsatt eftersom vi trodde att den andre ville ha det så.

Det har kommit till nya vanor längs vägen, ex. att bajsa med öppen dörr. Drömmen om att få sitta i fred på toaletten var en fåfäng dröm när barnen var små, men man vande sig till slut. Och så har det fortsatt.

— Helvete, kan du inte låsa dörren!

— Du brukade ju vilja komma in.

— När jag var två år, ja. Nu är jag 25!

— För mig är du fortfarande två år.