Brunsmeta

Den 22 mars i år delade jag nedanstående uppdatering på Facebook. Inlägget är mitt hitintills mest spridda med 1900 delningar efter en vecka och ett par hundra kommentarer. En vecka senare hade Kristdemokraterna sina kommundagar i Örebro, vilket sannolikt gav ytterligare skjuts för spridning av inlägget.

Kommentarerna kan delas upp i ett antal kategorier vilka var och en är värda sin egen fundering, men det är främst två varianter som satt sig i mitt minne: a) Franz von Papen kan inte ha varit kristdemokrat eftersom den typen av partibildning var en realitet först efter andra världskriget, samt b) sluta brunsmeta.

Var Frasse kristdemokrat?

Kostar man på sig att läsa Kristdemokraternas principprogram går det att på goda grunder peka ut Von Papen som kristdemokrat i all väsentlighet och modern mening, givet att man accepterar en anakronistisk ingång i det hela. Men det är inte viktigt i sig. Intressantare är att se hur KD förhåller sig till sina föregångare som inspiratörer.

”Värdeorienteringen, värnandet om familjen, rätten till fria skolor och stöd för småföretagandet är, tillsammans med en medvetet social välfärdspolitik, drag som dagens partier ärvt från denna tid. Emellertid var dessa partier ofta konfessionella till sin karaktär i så motto att katoliker röstade på ett parti, protestanter på ett annat. Under mellankrigstiden försökte dessa partier i det längsta bjuda motstånd mot kommunism, fascism och nazism. Åtskilliga kristligt sociala politiker arresterades eller drevs i landsflykt.” (s. 22)

”I och med att katolska och protestantiska väljargrupper övervann de konfessionella hindren och gick samman växte kristdemokratiska partier snabbt fram som en ny och självständig politisk kraft i de befriade länderna i Europa.” (s. 23)

Om jag kommer ihåg rätt blev von Papen utesluten ur partiet sommar -32, inte för att att han på något sätt avvek från partiprogrammet, utan accepterade att bli rikskansler. Zentrumpartei blev ytterligare sura på von Papen ett halvår senare, när de inte fick ingå i Hitlers första kabinett, men ändrade sig emellertid efter lite kohandel och röstade för fullmaktslagen som förvandlade Hitler till diktator.

Det viktiga är inte att kalla von Papen för kristdemokrat, även om det finns goda skäl att sätta denna etikett på honom, utan det viktiga är att se den process som landade i att Hitler blev rikskansler. Där finns stora likheter med vad vi kan se idag i Sverige och annorstädes – att borgerliga partier släpper fram nationalistiska eller nazistiska partier pga av sina egna maktambitioner.

Brunsmeta och Godwins lag

Vad det gäller brunsmetande har det hänt något intressant de senaste åren, säkerligen att kopplat till Sverigedemokraternas framgångar och den efterföljande normaliseringen.

Poängen med att brunsmeta är att det ska associeras till Hitler och nazism och därmed har man drämt till med ett det tunga artilleriet från argumentationens vapenarsenal. ”Du tycker precis som Hitler!” Ett lite finare uttryck är reductio ad Hitlerum, eller nazistargumentet på svenska. Mike Godwin formulerade sin lag i början av 1990-talet vilken går ut på att omodererade diskussioner på Internet tenderar att förr eller senare landa i nazistargumentet. När det väl är ett faktum är det i princip hopplöst att komma tillbaka till en produktiv diskussion.

Nu har det gått 30 år och det politiska landskapet ser annorlunda ut i dag. Så javisst, jag kan ägna mig åt att brunsmeta eller eller klämma i ett ett reductio ad Hitlerum, eftersom det är relevant i dag.

Please follow and like us: