Att få ge igen. Utstuderat och just i det rätta ögonblicket. Det var njutning och hans projekt. Och det var inte alls nödvändigt att den andre insåg att det hade utkrävts en hämnd.

Hämnden kunde ha olika uttryck. Ett var att som ung bussförare slå ut en pensionärsbiljetter till tidigare lärare.

— Hörru, så gammal är jag inte!

— Ojdå.

Eller att starta något för tidigt från hållplatsen och i backspegeln se hur tidigare lärare fick springa för att komma ikapp:

— Puh, jag hann med. En sån tur!

— Ja, inte sant.

— Hmm. Jag tycker att jag känner igen dig.

Föga förvånande var han igenkänd, men han tittade bara oförstående på den tidigare läraren. Det var teater, javisst, och han visste att det låg en viss sanning i vad en annan lärare hade sagt om honom, att han var lat, oförskämd och uppkäftig. Lat var han inte, men två av tre träffar är ändå ett ganska bra resultat.

— Som sagt, jag tycker jag känner igen dig. Minns du mig?

— Tyvärr inte? Jobbar du på systembolaget?

Inget är så förminskande som att inte bli ihågkommen.

Men det var inte hämnd som var drivkraften utan möjligtvis en eftersläng av ett allmänt auktoritetsuppror, och alltså i det här fallet, helt missriktat. Han tänkte ”hämnd” i brist på ett bättre ord. ”Revansch” är mer passande om saken skulle analyseras djupare, att rehabilitera sig från något som han egentligen inte kände sig hemma i och landa någon annanstans. 

Att inte känna sig hemma skulle kunna leda till rastlöshet. Men vart skulle han landa? Var gräset grönare på andra sidan? Jag ser ju genom spjälorna att gräset är lika gult på båda sidorna, tänkte han och därmed infann sig aldrig rastlösheten. Jag är lika främmande på båda sidorna var hans slutsats och den här sidan är lika bra som den andra.

Men det fanns en kraft som känslan av hemlöshet inte rådde på, läslusten, vilken hade smugit sig på honom, ungefär lika diskret som att han blivit lönnfet. Helt plötsligt var det ett faktum att han hade behov att läsa. Och gå ner i vikt.

Läslusten tog sin början med att han hoppade av gymnasiet och det kan synas ironiskt att han började läsa som mest, och av egen inre läskraft, när han slutade skolan, som var en yttre läskraft. Men ingen ironi kan förringa eller förinta det uppenbara. Böckerna växte i antal och genrer och snart var han tvungen att köpa sin första möbel, en bokhylla.

Efter ett par år skrev han in sig på vuxenutbildningen och upptäckte att han hade löjligt lätt för att studera. Allt läsande förräntade sig väl.

Lusten till hämnd, auktoritetsuppror, revansch eller rehabilitering, kalla det vad du vill, hade tagit sin första näring ur erfarenheter från grundskolan som varken hade varit framgång eller katastrof. Trea som medelbetyg i nian skämdes inte för sig, men en 1:a i engelska gjorde förvisso obegripligt ont och kompenserades inte av två 5:or i teckning och samhällskunskap. Då hade han aldrig varit nöjd eller trivts. Men nu trivdes han, trots att gräset hade samma färg på båda sidorna om staketet.

Om någon hade fått revansch genom hans rehabilitering, var det inte han, utan hans tidigare lärare. Och det utan att ens veta om det.