Uppfarten till fängelset var som ett utropstecken, två kilometer över hedliknande åkrar och så några mindre knyck för att slutligen slingra sig upp på en skogsklädd höjd som utgjorde själva slutpunkten. Där låg den, anstaltsbyggnaden, herrgårdsliknande och blickade ut över landskapet.

Fyllecellen var uppskattningsvis två gånger tre meter, ljusgrön plastmatta på väggarna och brunt betonggolv med sträv och halkfri yta. I ena hörnet låg en grön galonmadrass direkt på golvet. Josopp noterade en golvbrunn och förstod att cellen var tänkt att kunna städas med vattenslag.

— Du kan sitta här tills vi hittar en plats åt dig, sa vakten. Utanför finns en toalett. Dörren är inte låst.

Josopp nickade. Vakten förklarade vidare att det inte fanns någon ledig cell just nu och här. 

— Kanske i morgon.

— Vart ska jag vara? frågade Josopp som han inte hade förstått förklaringen.

Det visste inte vakten och upprepade svaret, men det hade hänt att de hade behövt skicka folk ända till Haparanda. Men som sagt, han visste inte nu.

Josopp nickade en gång till och satte sig på den enda stolen i rummet, en kantig karmstol av ek med orange stoppning som uppenbarligen inte hörde till cellens egentliga möblering. Han tog en bok av Slas ur sin packning och försökte läsa, men det gick inte. Koncentrationen ville inte infinna sig. Den trängdes undan av tankar som for runt och känslan som hade byggts upp under resan till Orretorp, en nervös och tyst pirrighet som gjorde att han kände sig som en fågelunge vilken bara ville vara till lags.

Efter en timme kom det en medelålders man, klädd i blå träningskläder med vita revärer och han bar på en likadan stol som Josopp satt på. Mannen var ganska lång och kraftigt byggd utan att vara tjock, ansiktet brett med markerad grå skäggbotten och lika gått vågigt hår. Runt ena handloven dinglade en plastkasse. Mannen satte ner stolen och presenterade sig som Leif och han var mycket nervös.

— Jag tog inte med något, bara det här, sa Leif och höll upp sin kasse som för att urskulda sin lätta packning. Tandkräm, tandborste och schampoo, förklarade han. Det stod ju i brevet att man fick kläder så då tänkte jag att jag inte behövde ta med något.

Josopp hade också fått ett likadant brev där han därutöver uppmanades att inställa sig vid den öppna kriminalvårdsanstalten Orretorp inom två månader. Februari är en kort månad, tänkte han och gjorde kalkylen att om han inställde sig innan månadsskiftet skulle han spara två dagar eftersom straffet var fyra månader med halvtidsfrigivning.

Leifs nervositet hade en lugnande effekt på Josopp. Det fanns de som hade det värre vilket gav perspektiv åt det egna eländet, utan att det för den skull gjorde det varken bättre eller sämre.

Leif berättade spontant att han hade gått på grund med sin båt inom ett militärt skyddsområde, och det hade kanske inte varit hela världen, om han inte dessutom hade varit full. Så Leif blev dömd till en månads fängelse för sjöfylleri.

Josopp behövde inte säga något. Leif var helt självgående när han förklarade sin beklagansvärda situation, utan att han för den delen ville smita från sitt ansvar. Absolut inte. Josopp lyssnade utan att lägga några detaljer på minnet.

— Varför är du här? frågade Leif.

— Vapenvägrare, svarade Josopp.

Leif begrundade Josopps svar under tystnad och det såg ut som om han ville säga något om brottet, men lyckades inte komma på något. Istället pekade Leif på boken Josopp hade försökt läsa i och frågade vad det var för någon.

— Slas, Stig Claesson svarade Josopp.

— Är den bra? frågade Leif.

Josopp ryckte på axlarna och sa:

— Jag vet inte, har inte kommit så långt.

När det var sagt satt de tysta en lång stund, ända tills en vakt kom och sa att de kunde gå och äta i matsalen. De gick och åt och gick sedan tillbaka och för att fortsätta att vara tysta tillsammans.

På eftermiddagen fick de besked. Leif skulle få en transport till anstalten Valla i Katrineholm och Josopp skulle få vara kvar men övernatta i fyllecellen. I morgon var det en cell ledig.

— Du hade mera tur. Du får vara kvar, sa Leif och räckte fram handen för att ta adjö. Han verkade vara lugn nu. De skakade hand och önskade varandra lycka till. Deras korta tid tillsammans hade givit dem en gemensam samhörighet. De satt båda i fängelse.

På kvällen kom en vakt med lakan, kudde och filt. Josopp bäddade på galonmadrassen.

— Dörren kan vara öppen och det finns en toalett här utanför, sa vakten. Jag skjuter igen dörren, bara lite så att det inte lyser på dig. 

Josopp tackade och lade sig för att sova. Det blev snabbt fuktigt att ligga på galonmadrass och lakanet klibbade fast på kroppen. Det här är väl inte hela världen, tänkte han och föll i en orolig sömn.