Det är morgon och vi reser i husbil längs autobahn mellan Bremen och Hamburg. Trafiken är trögflytande på grund av vägarbeten. Ingen av oss har ätit frukost och vi svänger av och parkerar på en grusplätt som verkade vara en spontant uppkommen parkering. Där står redan ett tjugotal bilar och en mycket gammal muggig husbil med ett rött hjärta målat på sidan. Det är ingen vacker utsikt, men den duger och den gamla husbilen ger en känsla av viss parkeringslegitimitet.
Vi lagar vår frukost.
Efter ett tag stannar en lastbil vid parkeringen och ur kliver en rödhårig man i smutsiga arbetskläder och tangorabatt. Han släntrar fram mot den gamla husbilen och knackar med handens baksida på ett fönster. Han ser ung ut. En dörr öppnas och en bar olivfärgad arm blottas och den hålls så den spärrar ingången. En stunds förhandlande, sedan dras armen undan. Tio minuter senare börjar den gamla husbilen gunga.
Då inser jag att det inte är en vanlig husbilsturist utan en rullande bordell. Jag stirrar häpet där jag sitter med frukostkaffet framför mig.
Utanför på parkeringen allt står en äldre prydligt klädd man. En bil med ytterligare två äldre män anländer. De kliver ut och alla hälsar hjärtligt på varandra, sedan lämnar de platsen i bilen. Allt utan att ens bevärdiga bordellen med ens en blick. Det är vardagligt. Förutom för mig – den naive turisten. Högt över allt svävar en McDonaldskylt med kedjans slogan på tyska – ”ich liebe es”.
Efter tio minuter kommer den rödhårige mannen ut ur husbilen, nu med avslappnad gång. Jag undrar om han var en av vägarbetarna.
Ungefär samtidigt kommer det en annan och lika muggig husbil, med texten ”Sexy Girls” och ett hjärta slarvigt sprejad på sidan. Den eskorteras av en halvgammal Mercedes. De parkerar en bit bort och en lång man i läderbyxor och uppknäppt skjorta kliver ut, låser husbilen och lämnar platsen i Mercedesen. En hallick?
Agnetha tycker det känns olustigt, så vi åker iväg. Men jag kan inte låta bli att fotografera. Varför? För att påminna mig. När vi är jämsides med den slitna husbilen ser jag den olivfärgade armens ägare, en ung mager tjej med svart stripigt hår. Hon äter sakta ur en chipspåse med oändlig tomhet i blicken. Hon ser på oss. Och jag tänker att hon nog är bra på rumänska.
