Fem minuter in i lektionen ringer en elevs telefon. Hon svarar.
— Varför svarade du? frågar jag efter att hon har lagt på luren. Vi har ju lektion nu.
— Det var en viktigt samtal.
Ett viktigt samtal! Jag kämpar ned de sarkastiska känslorna som väcks inom mig och hoppas att det inte syns. Och jag gör mig beredd för den vanliga diskussionen angående mobiltelefoner under lektionstid. För vilken gång i ordningen vet jag inte.
Men jag har fel. Diskussionen är inte den vanliga, utan tar en helt annan väg och när lektionen är slut har jag tvingats nyanserat min egen ståndpunkt. Men det är först efter att jag har haft en mindre och helt misslyckad föreläsning, vars huvudpoäng är att livet minsann var lika viktigt förr i tiden – när jag var ung – och vi klarade oss minsann utan mobiltelefoner. Så var det minsann, avslutar jag och inser att ordet ”minsann” sitter som en clownnäsa på mig.
— Spelar det någon roll om jag skulle bli arg? frågar jag nyfiket.
— Nej. Det handlar om 500-1000 kronor för mig, svarar eleven. Din ilska är oviktig.
Svaret är uppriktigt och eleven beskriver spontant hur det går till när man är timanställd inom vård och omsorg: man anmäler i en databas när man är tillgänglig för arbete. Vid behov av vikarier skickas det ut automatiskt sms i två omgångar, i första till undersköterskor, och om de inte får tag på någon sådan, går det ut ett nytt sms till vårdbiträden.
— Och då gäller det att man är snabb att svara, säger eleven till mig, annars kanske någon annan får jobbet.
Det första som dyker upp i mitt huvud är orden ”daglönare” och ”löshjon” sedan förstår jag plötsligt även varför så många brukar fingra samtidigt på sina telefoner – de tackar antagligen ”ja” till arbete i konkurrens med varandra.
— Blir det inte stressigt? frågar jag men får inget egentligt svar.
Så dumt. Det hade jag inte behövt fråga. Naturligtvis är det stressigt.
Ämnet engagerar tydligt eleverna och vi ägnar nästan återstoden av lektionen åt att analysera för- och nackdelar vilka sedan skrivs upp på tavlan.
Bilden är tydlig. Det är faktiskt daglönarens villkor som är beskrivna på tavlan.
Lektionen avslutas med att de får göra utkast till insändare där de tar ställning, för eller mot.
Fyra av fem tar ställning för systemet.
— Men, nu förstår jag inte, säger jag. Ni har ju knappt något argument för, men en mängd mot. Hur går det ihop?
Ingen i klassrummet svarar och jag undrar om inte ordet ”klassrum” helt plötsligt har bytt betydelse.
