Inre hamnen i Karlstad och ordet ”gentrifiering” får sitt konkreta uttryck.
För 40 år sedan var det ett område med mindre industrier, detaljhandel och grossistverksamhet inriktad på hantverksyrken, samt kommunförråd och liknande. Nedanför Löfbergsskrapan angjorde lastfartyg med kaffelaster till rosteriet och jag blev som 17-åring hänvisad dit av en uttråkad arbetsförmedlare. Jag gick dit med en handskriven lapp och blev ståendes på kajkanten när jag fick syn på fartyget. Svart skrov med sandfärgad mast, bryggan var inramad av lackad listpanel av teak. Fartyget och omgivningen var helt folktom. Bära kaffesäckar som daglönare? Det var det förmedlade påhugget. Jag gick aldrig fram till båten och den uttråkade arbetsförmedlaren hade jag aldrig mer kontakt med. När jag kom hem på kvällen frågade min mamma om det fanns något jobb. Nä, svarade jag och kände hur studiemotivationen var helt annorlunda än på morgonen samma dag.
Det här är min minnesbild och den kan vara fel i någon detalj. Men att området är gentrifierat är inte fel, förutom att det är det.
