Nog va ja intressera av ’na, men va fö blyg fö å fråge. Män en sån tur dä ä att dä fenns annre söm kan fråge åt’n. Så dä ble så. Män dä va ente öt mäj söm fråga ställes, utan dä va faktist ho söm velle få fråga ställd te mäj. Allså tvärtöm, å ja hadde ente ens fatta att ho va intressera å mäj. Ä e blinn elle?
Vi stog i trapphuse som vätte åt öster. Uttafö dörra va rökruta. Dä va allså e central plass på skola dä allt hände. Ho söm va intressera å mäj stog snett baköm dän andre söm fråga öt ’na.
— Har Annelie chans på däj?
Just då, i dä ögonblecke, va ja oförberedd på fråga. Å ja tänkte: dä här va som litte löjlit. Ho står ju där själv! Nog va ja intressera av ’na, å äre så hä dä ska gå te? Män så for fan i mä och ja sa iställe:
— Öm ho fråger själv, ho står ju där! Å så peka ja på ’na.
Dän annre, ho söm fråga, ble recktit irritera på mä å upprepa fråga igän. Å ho lät arg dän här gången. Män ja svara på samma sätt.
Annelie ble rö i ansekte å slog ner blickn. Ho söm hadde fråga sa att ja va e idiot. Å så geck de iväg.
Kanske att ja va en idiot, ja va ju intressera av ’na.
Ja vart okysst i ytterligare ett halvår te. Män ja hadde i alla fall e ny å ega princip.
