Jag misstänker att jag återigen bör köpa en säckig, häckig jänkare och pimpa den med antinazistiska och antirasistiska attribut och köra runt med den i hemkommunen. Då når jag antagligen fler än när jag kläcker ur mig en hyggligt välformulerade debattartikel.
När jag hade den här bilen fick jag annorlunda blickar, jämfört med när jag kom i den Volvo V60 som jag vanligtvis åkte runt i. Men det var en flerlagrad skillnad. Var det i Karlstad, brydde sig ingen eftersom det är allt för många bilar att förundras kring. Men var det i Forshaga, Deje eller Munkfors, var blickarna nyfiket undersökande: vem har den där bilen? Vem är det? Att parkera framför pizzerian i Munkfors var inget man gjorde osedd.
Det behöver kanske inte understrykas att det var män i åldrarna 20-50 som gav mig de undersökande blickarna. Min tolkning av detta är att bilen i kraft av märke, att det var en hantverksbil samt av amerikanskt ursprung, representerar ett sätt att skapa en form av manlighet. Att lastkapaciteten var ynkligt klen och den rejäla bågen i fronten enbart var dekoration, spelar ingen stor roll i sammanhanget. Att representera något är inte att vara identisk med det representerade, men man kan vara det. En kuliss kan representera ett hus, likväl som ett hus kan det. Det ena är falskt, det andra är äkta.
En sida av att bekämpa högerextremism, är att indirekt komma till tals med dess symbolvärldar och fylla dem med annat innehåll. Helst bör jag köra runt som en drag queen.
När jag sålde bilen var intresset löjligt stort och en desperat yngling från Kristianstad skrev med stora bokstäver i mailet JAG VILL HA BILEN! Den är inte värd att åka 120 mil för, svarade jag. För det var den inte.
