Plösen var en plats som utgjordes av två vägskäl knappt 100 meter från varandra. Vid det västra vägskälet stod på norrsidan en orange busskur i glasfiberarmerad plast. Vid det östra hade ett litet hus kilats in mellan de två anslutande vägarna som begränsade tomten till en spetsig trekant. Norr om vägskälen breddes ett öppet odlingslandskap ut sig, vilket sedan ersattes av en sjö och längst bort vid horisonten drogs den norra strandlinjen som ett taggigt mörkgrönt streck, likt ett blixtlås vilket fogade samman vatten och himmel. Det var tajgan som gjorde sig påmind.
Söder om vägskälen fanns en kombinerad hage för kor, hästar och får. Jag tror att det även fanns någon gris någonstans. Här fick vi gå av, ett dussin ungar, och vi kunde se hur skolbussen åkte tillbaka till riksvägen. Hos de mindre av oss väcktes en nervös oro av att vara utelämnade till de äldre barnen i väntan på att nästa skjuts skulle ta vid, en taxibil som for runt på småvägarna likt en skottspole.
Om det regnade kunde vi söka skydd i busskuren och studera turlistan för en länge sedan nedlagd busslinje. Men vi som var yngre var inte alltid inbjudna att få skydd. Alla barn var som sagt var inte snälla. Då gick vi över vägen och tittade på djuren och vi signalerade tydligt att vi inte alls var intresserade att vara i skydd för regn.
Hagens staket var speciellt. Till mestadels utgjordes det av rostig taggtråd uppsatt på grånande stolpar som lutade lite som de själva hade lust till. Men så kunde taggtråden brytas av olika sorters snörstumpar: paketsnören av hampa, skoremmar, tvättlinor etc. Bonnen såg vi bara på håll och vi kunde förstå varför han höll distans, eftersom taggtråden dessutom hade lagats med en strumpa, livrem och skjorta. Vi antog att han inte hade tillräckligt med kläder kvar att ha på sig.
Den tilltagande bilismen under 50- och 60-talen hade gjort busslinjerna längs de mindre grusvägarna olönsamma och bonnen var en av dem som inte hade körkort och var hänvisad att gå till lanthandeln en halvannan mil bort. Då har man kanske ett köpmotstånd inför att bära hem ny taggtråd och tar istället vad man har till hands. Gården var stadd i förfall och något år senare omhändertogs djuren av länsstyrelsen och bonnen själv dog på ett ålderdomshem. Ungefär samtidigt hämtade bussbolaget busskuren.
Det här var Plösen och jag har aldrig förstått vad namnet kom sig av.
_____________
Bilden: ”Trafikförvaltningen Göteborg – Dalarne – Gävle, GDG Buss 1089 Volvo B58”. Bussen har en Alpuskaross från 1980. Det är egentligen en lite för ny buss, men så kunde de se ut när vi åkte i mitten av 70-talet, eftersom karossen introducerades redan i början av decenniet. Bilden är tagen av Lars-Olov Karlsson 1986 och kan beskådas i Digitalt museum. Licensen är så kallad Erkännande-dela lika (CC-BY-SA)
