Kattguld

När jag var liten bodde det en gubbe i ett litet rött hus bredvid vägen. Huset var smalt, brutet tak med en veranda på framsidan och dess proportioner gav intryck av att vara högt. Huset och vägen låg på en brant sluttning som vätte mot öster och omfamnades av mörka och höga granar. Genom grenverket skymtade en bördig och soldränkt dalgång. Huset låg på en plats där solen aldrig nådde fram till och det såg ut som det egentligen borde bindas fast, för säkerhets skull, så det inte halkade ner i dalgången. Idag skulle man ha byggt ett suterränghus på tomten, eller inte alls.

Vi åkte förbi huset när vi skulle bada och var det på kvällen satt gubben på verandan med ett tvåradigt magdeburgerspel i knät. Jag såg aldrig att han spelade och antog att spelet i sig var tillräckligt som sällskap. Bra vänner vet hur man tiger tillsammans. Därutöver hade han fullt med katter omkring sig, så han var ju inte ensam.

Vi barn brukade räkna katterna, det var liksom hela nöjet med att passera huset, och så lade vi ihop hur många katter vi hade räknat. Antalet stämde aldrig från en gång till en annan. Vi borde ha inriktat oss på medelvärde istället, men det är lite sent påtänkt nu. Åkte vi förbi mitt på dan hände det att gubben bara stod still eller högg ved och det var ju inte speciellt underhållande. Men katterna kunde man alltid räkna.

Please follow and like us: