Från köksfönstret hade vi en halvannan kilometers utsikt åt öster, samma håll som grusvägen slingrade sig mellan åkrar och skog; och när det var kväll och mörkt och det passerade en timmerbil var det extra högtidligt. Vi släkte ljuset i köket och allt annat vi tills nyss hade sysslat med lades åt sidan. Timmertransporten lyste upp landskap och kök med extraljus och positionslampor och vi följde färden med intresse.
— Uuj, uj, uj! Vecken julgran!
Kommentaren var obligatorisk oberoende av säsong och en bil som passerade var alltid av intresse. Så vida det inte var en granne. Sådant slutade som regel i en axelryckning och ett ”jaha”.
En eftermiddag åkte det förbi en svartvitmålad polisbil, en Plymouth Valiant från tidigt 70-tal. Vi barn följde med tyst förundran hur bilen långsamt gled förbi. Det knastrade i gruset och vi imponerades av barytonsången från en slant six uppkopplad till en torqueflite. Tillsammans mindes vi händelsen under några år. ”Kommer du ihåg?” ”Jo, jag kommer ihåg.”
Ganska vanligt var att militärkolonner passerade, en lång radda av fyrhjulsdrivna Volvo Viking och Volvo Laplander. Det var mest obegripligt och kuriöst. Vad hade de här att göra?
