Det är svårt att hålla sig till ett tempus eller ett berättarperspektiv. Allt flyter ihop och jag är lika mycket då som nu som han. Oförrätter och dumheter, glädje och lycka trängs med 17- och 57-åringar och alla andra åringar däremellan och innan. Allt kryddat med glömska och fria fantasier om det som varit eller förtigs. Som att halka på en hundskit, dratta på ändan samtidigt som någon i ditt öra viskar ”memento mori”. Prettot halkar över till bondkomikern och blir helt plötsligt genuint mänsklig.

Nåväl. Att vara mänsklig är gott nog.

Please follow and like us: