Gatstumpen mellan Drottninggatan och Hamngatan i Karlstad är en smal återvändsgränd där husen är höga och trängseln gör att solljuset når gatubeläggningen endast under en dryg halvtimme mitt på dan. I övrigt ligger gatan i skugga. Där föddes jag, helt ofrivilligt, in i ett hushåll som bestod av föräldrar och en äldre syster. Därmed var kärnfamiljen komplett.
Jag står utanför porten och känner ingenting. Det är bara ett gammalt hus. Men jag tror att vi bodde på andra våning i den södra delen av huset som vetter mot gatan. Det lär ha varit en tvårumslägenhet med rummen i rad, en avknoppning från en paradvåning. Det har jag sett på bild. Där bodde vi och våra föräldrar sparade pengar för att vi skulle kunna flytta ut på landet. Jag var fem månader gammal när vi flyttade och har inga egna minnen från lägenheten.
Även om man inte har egna minnen bistår omgivningen frikostigt med sina egna i sådan omfattning att man till slut tror att det är ens egna.
Det första av dessa överförda minnen rör ett litet akvarium som min äldre syster, till fiskarnas förvåning, placerade ett par skor i. Det andra minnet är hur hon ropade på pappa genom brevinkastet när han kom hem från jobbet. Det tredje om en korvätande pappa som hänga sig ut genom fönstret eftersom det alltid smakar bättre utomhus. Fjärde, hur en överförfriskad besökare satte sig i en rottingstol i barnstorlek, vilken därefter klämdes fast runt rumpan på honom. (2)
Jag vet inte om de föga spännande berättelserna om akvariet, brevinkastet, korven och rottingstolen var sanna, men de berättades om och om igen och formade en bild av Södra Kyrkogatan 1 och gestaltade en annan värld som låg bortom något, men var ändå greppbar. Där hade jag bott!
———-
(2) Vid en närmare källkontroll visar det sig att den överförfriskade besökaren var en arbetskamrat till min pappa och han fastnade inte alls med rumpan i korgstolen. Det var han alldeles för tjock för. Kolla aldrig en bra historia.
