Rabatt vid köp av signerat exemplar

Lek med tanken att partiledaren för Vänsterpartiet Jonas Sjöstedt ger ut en bok, fyller den till hälften med redan skriva partiprogram och tal, ger ut den på eget förlag och sedan låter partiet och medlemmarna betala för att få tillgång till boken. Han hade inte överlevt en eftermiddag som partiledare därefter. Men detta är exakt vad Jimmie Åkesson har gjort med boken Det moderna folkhemmet. Han har överlevt.

Jimmie Åkesson har ett eget förlag, AB Asp & Lycke, som specialiserat sig på att ge ut Jimmies egna böcker och skivor av Bedårande barn, alltså Jimmies popsnöreband. Därutöver kan man köpa lite tingel och tangel, eller merchandise som det kallas med en förskönande omskrivningen. Allt detta är en uppenbarligen god affär. AB Asp & Lycke drog in drygt 1,7 miljoner enligt bokslutet för 2018 och efter omkostnader och skatt på vinsten återstod knappt en miljon kronor. (*)

Ekonomiskt är det uppenbarligen ett riktigt fiffigt grepp för en ordförande i Sverigedemokraterna att skriva tråkiga och oläsbara böcker, eller spelar in en smetig valpoplåt, som man sedan kränger till lojala medlemmarna och på köpet drygar ut hushållskassan. Men det är något unket bekant över tricket och det finns minst sagt en aura av korruption och ledarprincip kring det hela.

Men även om det verkar vara ett etiskt tvivelaktigt förfarande, ska man inte underskatta underhållningsvärdet i att Jimmie Åkesson säljer en annan av sina egna böcker, Tio år som partiledare, för 68 kr lägre pris, om den är signerad än osignerad. (*)

En lätt hjulbent och kontrastlös Jimmie Åkesson i motljus och kort skärpedjup på en anonym kajkant. Den heroiskt hjälten vinglar vidare mot framtiden.

Boken Det moderna folkhemmet är Jimmie Åkessons senaste och räknar in 191 numrerade textsidor. Av dess 191 sidor består 95 av fyra olika partiprogram och långa stycken gamla tal. Drar man sedan bort ca fjorton sidor, som antingen är helt blanka eller bara kan stoltsera med en kapitelrubrik, återstår 83 sidor, vilka därutöver behöver minskas med sex sidor som består av smutstitel och innehållsförteckning. Alltså kan den som köper denna bok hitta 77 sidor genuin text av Jimmie Åkesson. Men i ärlighetens namn är det ganska lite text på varje sida. Typ 1300 tecken, med blanksteg och allt. Ett ganska normalt textomfång på en sida för böcker som riktar sig till en vuxen publik är ca 1800-2000 tecken. Jimmies bok ligger mer i nivå med Suneböckernas textomfång per sida.

Jag har i sak inget att invända mot att Jimmie har producerat en tämligen liten textmassa, men jag känner mig nästan lite lurad när knappt två tredjedelar av boken är möjlig att plocka ner från nätet utan kostnad och därutöver sannolikt inte är skrivna av Jimmie. Nu ska det framhållas att boken, en pocketupplaga, kostade mig 39 kronor på Adlibris, vilket är 11 kronor lägre än om jag hade handlat på SDs webbshop, och jag har en bra inkomst, så det är inte alls synd om mig. Men säger du att du har skrivit en bok, ska du väl ha skrivit den. Är det inte så?

Jag har alltså köpt Jimmies bok och vanligtvis brukar närma mig en bok genom att först lukta på de. Så har jag gjort i snart 40 år. Jag tar boken i handen, känner på omslagets textur, spänsten i materialvalet, ligger den skönt i handen och ställer mig frågan om jag vill umgås med boken. För Jimmies del händer ingenting. Det nya folkhemmet är doftlöst, vilket är i ordentlig kontrast till den andra boken som jag nyligen inhandlade, The Anatomy of Fascism, av Robert O. Paxton. Där var det bokdoft direkt, nästan antikvariatskänsla. Detta är en viktig poäng, en bok ska vara sinnlig och signalera ett gediget hantverk. I det avseendet spelar det ingen roll att bokens fysiska uppenbarelse är resultat av ett modernt tryckeri som är höggradigt automatiserat. Hantverket ligger i valen av material, papper, lim, typsnitt, grafisk utformning, bilder etc. Är allt detta välkomponerat öppnar det upp för en behaglig och lustfylld läsning. Naturligtvis kan det vara en skitbok ändå, men är insteget behagligt tillåter jag mig att vara förlåtande mot det mesta, bara för att det känns attraktivt att hålla i boken.

The Anatomy of Fascism är just en sådan bok, attraktiv att hålla i. Den ligger lika behagligt i handen som en limpmacka med prästost och jag nästan förväntar mig att hitta en glas O’boy i närheten. Själv ska jag då sitta i en bekväm fåtölj med filt över benen och ha en lagomt hög fotpall. Det är mina associationer när jag håller i Paxtons bok. Åkessons alster är i alla avseenden en fysiskt (och intellektuellt) betydligt mindre bok. Den känns som att hålla i ett gammalt kassettfodral, kallt och dött, hårt och samtidigt lite sladdrigt med ett gnissligt ljud. Limningen i bokryggen är stenhård och det är en fingergymnastisk styrkeövning av klass att bryta upp den i ryggen allt eftersom läsningen framskriver, i annat fall fjädrar den tillbaka som en råttfälla över näsan, som om den vill dölja sitt inre. Kanske lika gott så. Omslaget är påfallande tunt, ger ett billigt intryck och håller inte alls den vanliga pocketkvaliteten. Allting signalerar att det är ett lågprisprodukt vilket förstärks av att inlagan är snett skuren. Don’t judge a book by its cover. Joho, det går visst. Här har vi ett exempel.

Är Jimmies boknasande exempel på korruption? Kanske inte i formell mening, men han utnyttjar onekligen sin position som partiledare för att berika sig själv, vilket framgår av följande uträkning. Partiledarna i Sverige tjänar mellan 66.9000 till 179.000 kr i månaden. Lägst lön har Jonas Sjöstedt som endast uppbär riksdagsarvodet, högst lön har Stefan Löfven. Men Jonas betalar frivilligt in en partiskatt, så hans nettolön motsvarar en bruttoinkomst på ca 40.000 kr i månaden. Den som har näst lägst lön är vår bekant Jimmie Åkesson med blygsamma 106.000 kr i månaden och utifrån den lönen försöker han vara folklig och attackerar det så kallade etablissemanget. Men det är som ovan sagt inte den enda inkomsten Jimmie har. Han har ju även ett förlag som inte säljer något annat än böcker, skivor och strunt som partiet lika gärna kunde sälja. Totalt höstade alltså Jimmie in ca 2,5 miljoner kronor innan skatt år 2018. Det är några hundratusen mer än statsministern som fick nöja sig med 2,148 miljoner kronor. Helt plötsligt visar det sig att Jimmie är den partiledare med högst inkomst från politisk verksamhet. Att halva inkomsten är dold i ett aktiebolag innebär att han dessutom får behålla mer än om det hade varit vanlig inkomst.

Jag har inte alls något emot amatörmässigt hopkomna böcker och jag riktigt hoppas att Jimmie gör slag i saken av det han skriver om i förordet till Det moderna folkhemmet: ”Min ursprungliga idé var att skriva boken i novellform, verklighetsbaserad fiktion. Efter några veckor insåg jag att det var en aning ambitiöst. Det får bli ett annat liv.” (s. 7)

När Jimmies nästa liv inträder kommer jag garanterat att köpa boken, för att hånskratta. I övrigt hoppas jag att SDs etablissemangskritiksbluff blir genomskådad. SD-koryféerna verkar vara lika intresserade att berika sig själva som författaren till Mein Kampf.

(*) Det här har jag i sak redan lyft i ett par mindre Facebookinlägg i början av vecka 3 och nu ser jag att Nyhetsmagasinet Fokus konstaterade samma sak igår fredag 17 januari 2020. Att Fokus skulle ha läst mina statusuppdateringar ställer jag mig skeptisk till. Däremot är det bra att det blir spritt att SDs ledargarnityr gärna berikar sig själva.

Please follow and like us: