Rörig argumentation

Sverigedemokraternas förhållande till sin egen historia är en outtömlig källa till märkligheter. Som parti ger de extremt stort utrymme för hur viktig vår nationella historia är för oss alla inom detta nationella hägn, vad det nu i detalj månde vara och vilka som som omfattas av densamma. Sin egen historia är de dock otroligt ointresserade av och de vänder kategorisk sitt blinda brunöga åt det hållet.

Senast nu har Sds rättspolitiske talesperson Adam Marttinen, lyckats gräva fram ett uttalande av bondeförbundaren Otto Willén, från en debatt i andra kammaren den 22 februari 1939, där Otto erkänner att han är en antisemit. (1) Citatet är inte okänt så Marttinen har inte ägnat sig åt någon djupare grävarbete. Han kunde även ha lagt till att Otto även säger: ”Låt oss visa humanitära känslor, om det gäller att skicka pengar utomlands”. (2) Alltså där Otto driver SD-politik.

Nu var inte Otto sådär superpopulär bland sina egna och det har lagts ett världskrig och snart 81 år till annalerna sedan dess och det vore fel att påstå att Centerpartiet på något intressant sätt håller fast vid Ottos ståndpunkter. Bland borglighetens partier är Centern kanske de som har visat sig vara den tydligaste motståndaren till SDs politik. Och SD är som sagt konsekvent blinda till sin egen historia. Är det någon som minns kanske minns Tina Hallgren Bengtssons nazimöte i Skånska Höör i mitten av 1990-talet? Vid den här tiden var Tina vice ordförande för SD. Då borde det inte gå att samarbeta med SD om Marttinens princip ska tillämpas. Men det är väl inget som han vill minnas.

Tina Hallgren Bengtson spontanheilar på ett SD-möte i sin bruna skjorta, koppel och ridstövlar framför sin hemmasydda flagga med en svastika.

Det riktigt intressanta är noga räknat inte SDs nazistiska historia, ej heller att det skulle vara en obearbetad garderobsfråga, utan intresset bör främst riktas mot att de sminkar upp sina skelett och sedan visar dem i öppen dager. Samtidigt är inte den historiska kopplingen ointressant eftersom det finns en kontinuitet från Fylletratten Furugård, via en mängd nazistiska eller fascistiska organisationer som landar i Bevara Sverige svenskts nyttiggörande av Per Engdahls ledare i Vägen framåt, april 1979, där han fastslår att ”[v]i kan lugnt stryka rasbiologin ur sammanhanget, även om den spelar en betydande roll.” (3) Engdahl vill att vi istället ska fokusera på kulturfrågor och invandring: ”Att upprätthålla och vidareutveckla ett gemensamt nationellt beteendemönster är förutsättningen för en statlig utveckling och därmed för en högre kultur. En invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör alltid ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur, som det representerar.” (4) Detta är alltjämt kärnan i det parti som följde på BSS, alltså Sverigedemokraterna.

Per Engdahls artikeln kom i april 1979 och Jimmie Åkesson föddes månaden efter. Det kan verka pikant men är självfallet ingen annat än en tillfällighet. Inte desto mindre kan Åkessons ålder i sig fungera som en bra referens, eller snarare minneskrok, för att erinra sig när denna omsvängning av strategi timade.

Det är ingen konst att göra inlägga av den sorten som jag här har presterat. SD bjuder in till detta, framförallt genom att det är ett parti som snarast sätter en ära i att agera och argumentera icke-rationellt. Det är inte förnuftsargumentation som de vinner röster på utan rädslans och den upplevda orättvisans känsloargument. I detta sammanhang kan vi med fördel placera järnrören från 2010. Då har vi som gillar att studera argumentation öppet mål och kan frossa i inkonsekvens. Men vad tjänar det till?

Ska vi bekämpa SD måste vi bli mer tydliga och differentierade i vad vi bekämpar. Är det a) partiet Sverigedemokraterna, b) dess företrädare, c) dess väljare eller d) dess politik? I någon mening tycker jag att vi måste bekämpa partiet, företrädarna, men främst politiken och politik bekämpas med annan politik. Väljarna ska vi inte bekämpa alls eftersom det är dem vi vill vinna över på vår sida.


Please follow and like us: