Daglönare

Det finns historier som, trots sin lågmäldhet, kan skaka om stora delar av den yrkesmässiga självförståelsen. Här kommer en sådan som inträffade när jag fortfarande arbetade som gymnasielärare.

Fem minuter in i lektionen ringer en elevs telefon. Hon svarar.

– Varför svarade du? frågar jag efter att hon har lagt på luren. Vi har ju lektion nu.

– Det var ett viktigt samtal.

Ett viktigt samtal! Jag kämpar med de sarkastiska känslorna som väcks inom mig och hoppas att det inte syns. Och jag gör mig beredd för den vanliga diskussionen angående mobiltelefoner under lektionstid. För vilken gång i ordningen vet jag inte.

Men jag har fel. Diskussionen blir inte den vanliga, utan den tar en helt annan väg och när lektionen är slut har jag tvingats nyanserat min egen ståndpunkt. Men det är först efter att jag har haft en mindre och helt misslyckad föreläsning, vars huvudpoäng är att livet minsann var lika viktigt förr i tiden, när jag var ung, och då klarade vi oss minsann utan mobiltelefoner. Så var det minsann, avslutar jag och inser att ordet ”minsann” sitter som en clownnäsa på mig.

Ingen säger något.

– Spelar det någon roll om jag skulle bli arg? frågar jag nyfiket.

– Nej. Det handlar om 500 till 1 000 kronor för mig, svarar eleven. Din ilska är oviktig.

Svaret är uppriktigt och eleven beskriver spontant hur det går till när man är timanställd inom vård och omsorg: man anmäler tider i en databas när man är tillgänglig för arbete. Vid behov av vikarier skickas det automatiskt ut sms i två omgångar. Det första går till undersköterskor; och om de inte får tag på någon sådan, går det ut ett nytt sms, till vårdbiträden.

– Och då gäller det att man är snabb att svara, säger eleven, annars kanske någon annan får jobbet.

Det första som dyker upp i mitt huvud är orden ”daglönare” och ”löshjon”. Sedan förstår jag plötsligt varför så många elever brukar fingra samtidigt på sina telefoner – de tackar antagligen ”ja” till arbete i konkurrens med varandra.

– Blir det inte stressigt? frågar jag, men får inget egentligt svar.

Så dumt. Det hade jag inte behövt fråga. Naturligtvis är det stressigt.

Ämnet engagerar tydligt eleverna och vi ägnar nästan återstoden av lektionen åt att analysera för- och nackdelar, vilka sedan skrivs upp på tavlan.

Bilden är tydlig. Det är faktiskt daglönarens villkor som beskrivs: den osäkra inkomsten, att alltid vara tillgänglig och att vara rädd för att klaga på arbetsförhållandena.

Lektionen avslutas med att de får göra utkast till insändare där de tar ställning, för eller emot.

Fyra av fem tar ställning för systemet.

– Men, nu förstår jag inte, säger jag. Ni har ju knappt något argument för, men en mängd emot. Hur går det ihop?

Ingen i klassrummet svarar och jag undrar till sist om inte ordet ”klassrum” har bytt betydelse, där en krass ekonomisk verklighet effektivt utraderar alla invändningar.

Please follow and like us: