När jag var barn trodde jag att det som kallades för tomtegröt var gjord av tomtar, analogt med hur vi tänker om havregrynsgröt, risgrynsgröt, barnolja, handkräm, osv. Insikten något år senare, om tomtegrötens sanna natur, gjorde den emellertid något smakligare. Åtminstone är detta min minnesbild som idag blir rejält utmanad.
Dagens frukostgröt är associerad stekt gröt, banan (associationsobjektet) stekt i smör och honung. Därutöver ingick i den färdiga rätten grädde, frön från Vanilla planifolia och hackad apelsinkrokant och naturligtvis redan tillredd risgrynsgröt. Allt sammangäggat till en massa som antyder om ett gräsklipparöverkört mumintroll.
För att förstå associerad stekt gröt kan ni tänka på kollektivavtal och hängavtal. Ni som förstår vad jag menar fattar, ni andra har en uppförsbacke. ”Guilt by association” är ett annat uttryck som kan sätta tankarna på spåren.
När jag väl har slevat i mig gröten märker jag hur den verkar fylla varje ledigt skrymsle i min magsäck, ungefär som sprayskum som spritsas in i håligheter i en slarvigt sammanfogad vägg, byggd efter inspiration av något inredningsorakel som gillar ljust och fräscht men som struntar i underarbetet. Överskottet av sprayskummet letar sig ut i mina ådror och når de yttersta kapillärerna där en massiv infarkt byggs upp och landar centralt i en gigantisk totalkollaps som får Essingeleden en storhelgsfredagseftermiddag att framstå om en smidig trafiklösning och lika öde som E45:an mellan Hammerdal och Näsviken. Men, jag kan vara felinformerad om denna feta maträtt.
Tomtegröten får mig även att tänka på Viktor Rydberg, oklart varför, men jag känner ett inre tvång att läsa Tomten. Ska göra det under lunchrasten.
Oavsett allt som ovan sagts är det lättast att tänka på en gigantisk fågel som flugit över min tallrik och kackat en grej. Det ser inte så smakligt ut i ärlighetens namn och allt som allt kostade det 21 kr, vilket inte kan ses som prisvärt för en upplevelse av gigantisk guanoråvara.
