Whiskey eller klibbig gröt?

Om man inte får för sig att bränna whiskey av råg man man alltid göra knäckebröd av det, eller klibbig gröt. Det sistnämnda har jag gjort, vilket visar sig vara ett misstag. Jag borde ha gjort det förstnämnda.

Till skillnad från havregrynsgröt måste man fjäska med rågmjölet och hälla i lite åt gången i kokande vatten annars bildas det lätt klumpar, som om det skulle göra det hela sämre. Obegripligt. När gröten väl är klar ligger det en halvgenomskinlig klump i grytan och man kan stillsamt tänka att där ligger du bra. Men så kan jag inte tänka som explorer bland den stekta grötens möjligheter. Gröten kyles sålunda ned och bildar något halvsladdrigt blobb som låter sig skivas och slängas ned i stekpannan när smöret har tystnat. Det fräser lite motvilligt och bildar något som med god vilja och svagsynthet kan uppfattas som en knaprig stekyta i grötperiferin. Men man bör vara rackarns så snabb att trycka i sig den stekta gröten, emedan stekytan löses snabbt av någon inneboende expanderande återtagande grötkraft.

Gröten i sig är inte tillräckligt för att räkna in som fullvärdig måltid därför adderar jag lite tillbehör som knaperstekt bacon, skivade och likaså knaperstekt solovitlök, små plommontomater och sådana där små gurkor som heter… Är det cabricoach? Ser ut som små knottriga ödlesnoppar gör de i alla fall. För fullvärdiga anrättningen tillförs två små timjankvistar, alltså sådant som gärna sätter sig på tvären i halsen om man får för sig att tugga på dem.

För känslans skull låter jag mig inspireras av femtiotalet i valet av porslin, glas, bord samt kontrastsvag belysning.

Precis som för gårdagens grötupplevelse var det en massa jobb för något som har svårt att konkurrera ut en rostad formfranska med riktigt bitter apelsinmarmelad. Priset orkar jag inte ens att räkna ut eftersom det under inga omständigheter kan vara prisvärt.

Please follow and like us: