Tårar, jag tänker på tårar.
Sista snack pottarna för denna vecka och jag förstår helt plötsligt alltihopa, varför huvudsmaken är salt. Det måste vara arbetarna som i fabriken gråter över sitt arbete och det är tårar som hamnat torkade i pottarna. Annars har jag inte någon förklaring till den höga koncentrationen av salt.
Vis av tidigare beredning av snack pot rörde jag om mycket, ofta, slutade inte alls, hela tiden, men lik förbannat fastnade en mängd pulver på skeden. Ungefär som det brukar göra när man blandar till dipp. Det fick jag gnaga av.
Överensstämmelsen mellan bild och verklighet är oväntat god. Först trodde jag att det var en kedja av klåpare till fotograf, copywriter och tryckare som låg bakom den överexponerade bilden. Men så är det inte. Det är maten som är överexponerad, på riktigt. Så fort man har öppnat förpackningen är maten allt för exponerad, eller överexponerad om man så vill, och man bör å det snaraste stänga igen locket.
Carbon förresten, alltså första delen i ordet carbonara. Dumpa gojan i slutet och du får en ledtråd till den bleka verklighet som är så blekt avbildad. Det blir aldrig någon stuns när man använder karbonpapper. Mycket talade. Carbon är även för övrigt benämning på en geologisk period och det är mycket möjligt att receptet härstammar därifrån. Så sett måste 15:95 kr per burk vara mycket prisvärt.
Åt för övrigt direkt ur burken, rakt ner i buken, som rekommenderats av en konnässör tidigare i veckan. Känslan var väl sisådär. Jag vill gärna ha högre klass på måltidens kringarrangemang. Vanesak.
