Obs! Läs inte före kl 12:00. Och jag menar allvar den här gången. Obs!
Krämighet har en positiv sida och en negativ sida. För att nå den positiva sidan tänker jag att man måste vara mycket noga med tillagningen och följa instruktionen till punkt och pricka. Beredningsinstruktionen finns tydligt läsbar på insidan av muggen, eller ”snack pot” som antagligen är det korrekta uttrycket. ”Fyll kokande vatten upp till linjen.” Då gör jag det och väntar fem minuter som toppförslutningen antyder, är min tanke och handling.
Positiv krämighet har jag en mycket tydlig vision av, det är när det ser så där läckert stunsigt ut med spänstig pasta i glänsande sås. Så ska det vara. Negativ krämighet är när allt ser ut som innanmätet på en ailen i en diffus splatter-science fiction-film. Detta var tankar som upptog min uppmärksamhet när jag samtidigt tålmodigt väntade på att de magiska fem minutrarna skulle passera. Då dök insikten upp att jag kanske måste röra om. Vad säger instruktionen? Aahhgh! Helevete! Instruktionen finns under vattenlinjen och den går inte att läsa och det hjälper inte att vicka på snack potten. Dessutom får jag imma på glasögonen av det heta vattnet. Jag väntar och tänker positiva tankar om att det ska hända något, att det nog löser sig. Det lite vattnigt ut. Vad ska jag göra?
Efter fem minuter ser det lika vattnigt ut som efter en minut. Var är krämigheten? Telefonen ringer och jag måste rusa iväg. Jag sveper min Pasta snack pot Bolognese i all hast och får fullt med något pulver i munnen, nyser och känner att något skumt rinner ur näsa. Hela jämrans världen luktar tomat tänker jag när jag ser min näsa i hallspegeln. Den ser ut som om den har blivit omhändertagen i ett gatuslagsmål och inte av ett mål mat. Min sista tanke innan jag lämnar huset är att jag fick mycket upplevelse för 15:95, vilket måste ses som prisvärt.
(Rent tekniskt åt jag detta den 9 september, men formellt ska det anses ha skett den 12 september. Så det så, oavsett vad som sägs.)
