Jag öppnar burken med 800 gram ravioli bolognese av märket Xtra, viker upp locket och stirrar rakt ner i en avgrund med rödvit sörja. Enkelt uttryckt ser det ut som något som skulle fungera väl i en splatterfilm. Beröm måste jag dock ge för god korrelation mellan omslagsbild och verklighet. Men å andra sidan har jag svårt att tänka mig hur man skulle kunna misslyckas i det avseendet. Det kryddgröna på omslaget bortser jag från eftersom jag inte vill överdriva mathållningen en vanlig arbetsdag.
Om jag någon gång blir helt tandlös har jag idag hittat en kost som fungerar hur smidigt som helst. Pastakuddarna är välsmorda av tomatsås och halkar smidigt ner, den ena efter den andra på löpande band, utan att jag behöver tugga.
Om jag får för mig att tugga blir det däremot lite konstigt. Innehållet i kuddarna påminner i utseende om sågspån av asfaltboard men smaken går i en annan riktning. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, jag har det på tungan, men i vilket fall är det inte mat jag tänker på. Tomatsåsen är den vanliga söta historien som dränker många rätter och jag får en bild av gigantiska tankfartyg fulla med sötsliskig tomatsås beredda att fara jorden runt för att dränka någon attraktiv råvara.
Någon instruktion om tillagning hittar jag varken på eller i burken så jag brassar på med fem minuter i mikron, vilket stort sett värmde nästan samtliga pastakuddar.
800 gram ravioli var i mesta laget och jag gav nästan upp när 17 kuddar återstod, men skam den som ger sig. Allt kostade mig hanterbara 15:50 kr vilket gör att raviolin framstår som attraktiv studentkost, alltså prisvärt utifrån formeln (Kcal/kr) + tim* + dt** (*= tid i mikro, ** = disktid).
