Ungersk gulasch är Ungerns nationalrätt och ur burken väller en brun sörja som till form och konsistens leder tanken i en riktning vilken inte passar att behandla i detta sammanhang. Dessutom är det inte ungersk gulasch som Felix har hällt ner i sina burkar utan österrikisk sådan. Men hallå, Österrike! Vad är detta? Visserligen fanns det en tid med ett kejsardöme som gick under namnet Österrike-Ungern, men någon måtta får det väl ändå vara? Skulle någon våga kalla Csardasfurstinnan för en operett från Österrike? Men brun sörja passar dock in på både Österrike och Ungern, historiskt såväl som i nutid, så ja, ja. Det är helt okey med mat som är brun, men inte politik.
Bildmässigt stämmer den faktiska maträtten väl överens med burkbilden och oväntat nog förmedlar maten en doft som är helt okidoki, vilket inte har hänt tidigare denna eller förra veckan. Smaken är riktigt god, fyllig och smakrik som blommar ut i munnen och studsar nöjaktigt mellan gom och tunga och jag kan tänka mig att slänga ned några grillade strimmor av paprika, strössla lite gryddgrönt ovanpå och sedan blåljuga med ett jovialiskt tonfall om att jag har lagat maten själv; och hävda att jovisst tycker jag om att laga mat, men man måste ge den tid att mogna. Kanske att den var lite väl salt, men det löser man med några rejäla klickar cremé fraische. Prisvärt med tanke på de behändiga 28:95 kronor som allt kostade. Om jag någonsin kommer att bli en preppers köper jag ett gigantiskt förråd av dessa burkar för att sedan sitta och sleva i mig österrikisk gulasch från Felix i en möglig betongbunker och ändå känna att livet är helt ok.
Möjligtvis kan dagens mat ha vunnit på att jag var noga med att följa tillagningstiden i mikron, tre minuter och inte sju som jag gärna landar i när jag spontanmikrar mat. Ett stort plus är den lättöppnade förpackningen.
Dagens lunch kommer jag att fira med en svensk Budapestbakelse.
