Jag kör bil och vägen passerar mellan Norra och Södra Åsbergen, små anonyma bergsknallar om ett par hundra meters höjd en lagom bit söder om Selma Lagerlöfs Mårbacka. Vägen har tagit sin början i Klarälvdalen, för att sedan tråckla sig västerut, förbi glest befolkade höjder och landar efter dryg 16 kilometer i en slätt och ett T-kors. Nu är du i Fryksdalen och om du tar till höger kommer du till Östra Ämtervik eller till vänster och då till Sunne. Kliver du ur bilen och promenerar ytterligare rakt västerut i riktning mot Fryken, över plöjsla och krondiken och allt, kommer du till Skrolyckan, känt till namnet från Kejsaren av Portugallien. Vänder du så blicken varifrån du nyss kom, kan du se hur vägen följer en linje likt ett något vinglande men landande flygplan. Och så känns det, om du gasar på ordentligt nerför berget, att du landar ett flygplan på slätten.
Det är tidig morgon och jag landar mitt på slätten, mellan Åsbergen och Skrolyckan. Jag stannar bilen och kliver ur. Runt omkring mig reflekterar en gyllene stubbåker brittsommarens första värmande solstrålar. En traktor hörs på avstånd. På åkern äter en grupp rådjur av spillsäd. Himlen är klarblå och hög.
Upplevelsen är plötslig, men insikten har tassat bakom mig under lång tid, och allt landar i ett ”ja, så är det”. Blicken är klar. En dag är jag borta, upplöst i atomer eller intet. Jag behöver inte anstränga mig längre eller bevisa något, vare sig för mig själv eller någon annan. Till slut har känslan kommit i kapp förnuftet. Jag var 42 år.
