Femton

Året är 1980 och jag går i nian. Av någon anledning och på något sätt har det bestämts att klassen ska ha fest i stan och någon bokar bord på en restaurang. Vi var 15 år.

Alla gick inte på festen, men vi var åtminstone ett dussin. Med var även två unga lärare. Idag förstår jag att de saknade lärarutbildning, men det var inget vi tänkte på då.

Vi beställde pizza och de av oss som såg någorlunda vuxna ut beställde öl. Jag köpte mitt livs första öl.

Jag minns inte i detalj vad vi pratade om men minns tydligt av att jag kände mig vuxen när jag satt och sippade på ölen. En av lärarna koketterade med sin världsvanhet. Han var yvig i gesterna och som vuxen förstår jag att han hade druckit en hel del innan han kom till restaurangen. Men det förstod jag inte då. Han visade hur man skulle göra när man skålar och att man skulle sätta fingret under foten på glaset. Varför minns jag inte. Det var någon militär etikettsregel vars innebörd gick mig förbi. Den andre läraren var lågmäld och sade inte mycket.

När det var dags att lämna restaurangen gick vi hem till den lågmälde läraren en halvannan kilometers promenad bort. Det var veckan innan jul och ett stillsamt snöfall seglade genom gatlyktornas blåvita sken. Alla ljud dämpades till en fetvaddskänsla och staden kändes oändligt långt borta, trots att vi gick mitt i den. Under promenaden plockade en av lärarna upp en flaska sprit som han hade gömt tidigare under kvällen. Flaskan cirkulerade bland lärarna och några av mina klasskamrater.

Hur länge jag var hemma hos den lågmälde läraren minns jag inte, men kommer ihåg att jag såg honom helt plötsligt i säng tillsammans med en av tjejerna. De kysstes. Då var vi några som gick.

Tjejen som hade hamnat i säng med läraren kände jag inte speciellt väl. Hon hade kommit i början av hösten, gick i en parallellklass och bodde på ett fosterhem. De som redan är mest utsatta löper störst risk och lågmäldhet är inte synonymt med hänsynsfullhet.

Jag kan inte erinra mig att jag efteråt diskuterade det här med mina klasskamrater mer än att vi nämnde det någon gång. Det var konstigt, kanske pikant och kändes fel, men vad gör man när man saknar verktyg? Och lärarna? De fortsatte att jobba en termin till.

Vad man ska göra med en sådan historia. Ska den bara ligga där och glömmas bort, eller ska man leta reda på läraren och konfrontera honom? Spelar det någon roll att det har gått 42 år? Det har skavt i mig och i brist på annat letade jag faktiskt reda på honom och kunde notera att han hade fortsatt att arbeta och utbilda sig inom skolområdet. En tid var han även verksam som lärarutbildare, men har tydligen nu övergått till ett annat verksamhetsområde.

Hur det har gått för tjejen vet jag inte. Jag träffade henne något år senare och då märkte jag inget speciellt. Men vad skulle jag egentligen kunna märka? Dum tanke.

I dag skulle båda ha blivit avskedade på fläcken om det kommit fram. Jag undrar om den lågmälde har fler tjejer på sitt samvete.

Please follow and like us: