Den moraliserande och förment själsligt uppbyggliga litteraturen som vi idag ofta möter i dess kondenserade form, alltså meme-pekpinnar, har sina föregångare. Detta är ett exempel ur För ungdomen och hemmet från 1924 som har den oväntade sensmoralen att du bör skriva och tigga pengar av din mor innan hon dör. Det finns förvisso en alternativ sensmoral, att du ska skriva till mor eftersom det är din förbannade plikt din otacksamma unge! Då finns alltså en sensdubbelmoral och det är valfritt vilken man föredrar.
En annan och populär historia, som jag sett i många varianter, men aldrig reducerad till ett meme, är den då ett barn frågar sin far hur mycket han tjänar, eftersom hen vill köpa loss en timme av faderns arbetstid. Berättelsen är uppbyggd ungefär på samma sätt som ”Brevet till mor” och landar i ett skuldbeläggande. Men den här gången är det inte barnen som ska känna skuld utan föräldrarna.
Nu ska man på intet sätt tro att den här sortens historier är avgränsade till religiöst orienterad litteratur. Arbetarrörelsen har historiskt sett varit duktiga på att skuldbelägga och komma med pekpinnar hur livet ska levas, lika så dess författare. Det är bara ett lite annat innehåll. Och jag tror allvarligt talat att det inte finns något begåvat sätt att komma undan sådant beteende, eftersom en stor del av litteraturens ärende är att ge anvisningar om det rättfärdiga livet.
