Den fundamentalt o-charmiga och identitetslösa utsikten kunde vara hämtad från ett stort antal parkeringsfickor längs de större europavägarna, men den här gången är det alldeles öster om Kristinehamn. Egentligen oviktigt var, men någonstans måste jag vara. Jag stannar för att lätta på trycket. Så har fler gjort före mig. På en sträcka om 15 av parkeringsfickans 200 meter hittar jag sex petflaskor slängda i diket, sannolikt innehållande urin. Även om jag aldrig tidigare har noterat fenomenet, som jag ser det framför mig nu, inser jag att det är chaufförsurin från chaufförer med pressade arbetsvillkor. Varför annars kissa i en flaska? Du har inte tid att stanna och ta ordentliga raster för att göra dina behov på en vanlig toalett.
Det är lätt att bli upprörd över nedskräpningen, men det är för enkelt att stanna därvidlag. Det finns mer att fundera över.
För ett dussin år sedan hade jag en bil som tarvade nya tändstift och den stora lokala återförsäljarkedjan meddelande att sådana skulle vara här vilken dag som helst.
— Men det är väl bara att gå ut på lagret och hämta?
— Nej, vi har inte sådant på lager.
— Har jag en ovanlig bil?
— Du har en vanlig bil.
Det ska inte vara lager längre, utan allt ska vara på vägen och det är här som de pressade transportkostnaderna till slut rinner ner som ett urinprov i en petflaska.
Hade jag gått parkeringsfickans alla 200 meter hade jag säkerligen kunnat räkna in ett tjog petflaskor med urin, men det kändes för sorgligt, så jag åkte därifrån. Som alla andra.
