Inte bara för att minnas

Förintelsens minnes dag, 27 januari. Inte bara att minnas, utan att kolla hur det är idag, och då inte efter vem som har lik i garderoben, för det har alla, utan vem som tycker att detta var en bra idé, eller uttrycker en skeptisk hållning i stil med om förintelsen nu har hänt var det en dålig idé, och trots allt byggde Hitler motorvägar.

Bilderna till den här artikeln tog jag november 2016 och det som först slog mig var den påfallande alldagligheten hos byggnader och miljöer. Auschwitz ser ut som en gammal militärkasern, vilket det är. Polska armen hade detta som en av sina förläggningar innan den tyska ockupationsmakten bestämde sig för en annan användning.

Alldagligheten landar i ett skydd och omsorg av de anställdas säkerhet. ”Varning, högspänning, livsfara” blir med kunskap om vad som utspelade sig på platsen toppen av cynismens isberg.

Wiktoria Wasiakowska tillhörde en av de ungefärligen 1,1-1,5 miljoner som dog i Auschwitz-Brikenau. Det är många men inte ogreppbart. Vi gör det felet många gånger att försöka landa i en ståndpunkt att det är omöjligt att förstå och greppa det lidande och all hemskhet som är förknippat med platsen. Det är greppbart. Lika så är det greppbart att Wiktoria endast levde två månader i lägret.

Lägret var verksamt mellan våren 1940 till januari 1945, drygt fyra och ett halvt år. Det innebär att i genomsnitt behövde det mördas drygt 900 varje dag och om det delades upp på en arbetsdag om tio timmar krävs det att man kan kremera lika många kroppar varje timme. De fem krematorierna i Auschwitz-Birkenau hade en kapacitet mellan 340-1440 kroppar per dygn. Utan att i detalj värdera de logistiska utmaningarna att driva ett massutrotningsläger är det uppenbart att den dödandets industriella utmaningen är greppbar.

Greppbarheten blir enklare om man låter bli att fraktionera ansvaret. Gaskamrarna i Auschwitz var ritade och konstruerade av det tyska företaget J. A. Topf und Söhne. Dosen var sex burkar per avrättning. Landar man bara i att mitt uppdrag är att rita en gaskammare – inte att använda dem, eller att mitt uppdrag är att tillverka Zyklon B – inte att använda det, eller att mitt uppdrag är att leverera telefonutrustning – inte använda det; då blir inte ansvarsbiten så stor. Det går att greppa en hanterlig ansvarsbit om man ritar en liten cirkel runt sig själv.

Auschwitz-Birkenau består av två läger: ett som utgörs av gamla polska kaserner och ett med det ikoniska huset som är det stora lägret och som vi alla känner igen från filmer. När Birkenau, som är det stora lägre, var i bruk fanns inget gräs, utan bara lera. Kom det upp ett grässtrå blev det omedelbart uppätet. Det vi ser idag är inte det som var då. Trots att Birkenau är det stora lägre är det inte speciellt stort, ungefär 800 X 800 meter.

Ett av mina favoritskämt lyder:— Min farfar dog i Auschwitz.— Så hemskt, vad hände?— Han trilla ner från ett vakttorn.Det är ett rått skämt, samtidigt ställer det frågan: vet jag var jag säkert skulle ha varit, bland fångarna eller bland de skyldiga? Svaret är inte givet och det är däri obehaget kommer.

Få byggnader är så ödesmättade som denna med järnvägsspår som leder in mitt i lägret. När jag stod där, mitt i lägret, hade jag en god överblick av området. Det var greppbart, drygt 6 hektar, ungefär lika mycket som en småbrukare i Sverige vid samma tid hade att hantera.

Jämförelsen med en småbrukares areal kan synas halsbrytande, men den ingår i min ständiga jakt efter förintelsens begriplighet i sin egen ohygglighet. När jag körde buss i mitten av 80-talet motsvarar 900 människor inte mer än 20 fullsatta bussar. Det är begripligt. Jag landar därvidlag ganska mycket i vad George Klein skrev i en av sina sista artiklar 2015:

”Människan är kapabel till vilka illgärningar som helst, särskilt under stressande omständigheter. Hon kan också vara hjälpsam och god. Denna plasticitet är av central betydelse för hela vårt väsen. […] Förnekelse av Förintelsen förekommer, särskilt hos nynazister och andra antisemiter, men den är svår att upprätthålla i längden. I stället gömmer man sig bakom det redan nämnda ordet ”obegripligt”. Men det är helt begripligt om man verkligen vill ta reda på vad som hände och är villig att sätta sig in i ämnet. Ofta tar dock det kategoriska, tanklösa omdömet det reflekterande arbetets plats.”

Det är begripligt att Wiktoria Wasiakowska mördades i Auschwitz-Birkenau den 16 september 1942; och mänsklig storhet hämtar näring ur samma källa som dess absoluta motsats.

Please follow and like us: