Det händer att jag blir stående i pentryt på arbetet tittandes ut över innergården. Då ser jag det hus jag föddes i. Eller, ja, föddes gjorde jag inte i huset. Jag levererades enligt den tidens ordning på Karlstads BB och fick åka hem till Södra kyrkogatan i famnen på min mamma i en Volvodroska av modell sugga. Bara det sistnämnda känns hur symboliskt som helst i efterhand.
Jag gillar verkligen träden och jag tänker att när 50-talsestetiken trillade in i tillvaron, måste det ha varit efter att en uttråkad designer suttit på en bakgård av det här slaget, och jag ger mig tusan på att han satt i polotröja och kavaj med skinnlappar på armbågarna, rökandes en Gauloises utan filter, sökandes efter idéer för det nya tapetmönster han har fått beställning på. ”Skit samma” tänkte nog designer efter ett tag, ”jag ritar av träden så jag kommer hem någon gång”. Så tänkte han nog, men jag kan ha fel och det är så här mina associationer har farit.
Är cirkeln sluten? Verkligen inte. Det är bara en tillfällighet att jag idag arbetar i samma kvarter som jag en gång föddes i. Det som dock roar mig är hur lite jag känner inför allt detta. Det blir inte mycket mer än en axelryckning och ett ”jaha” samt en känsla av att en gång kommer allt att vara glömt och att det är helt i sin ordning eller till och med ganska skönt att tänka så.
Tredje våningen bodde vi på, med utsikt åt Södra kyrkogatan. På samma tomt bodde Gustaf Fröding en gång i tiden, i en dubblett tillsammans med sin mor, men det var väldigt länge sedan.
