Jag står vid sidan av. Luften är hög och klar och ger en första aning om en annalkande höst. De andra barnen verkar känna varandra, som det ser ut. Men jag står för mig själv, bredvid en halvhög massiv stenmur av granit. Mamma står tillsammans med några andra mammor några meter bort. Hon ser åt mitt håll när hon pratar med de andra. Jag har på mig en ärvd vit poplinjacka med ett skärp i samma material. Det är två spännen i skärpet och jag fingrar på det. Inte nervöst utan blygt. På andra sidan stenmuren leker de äldre barnen, de som går i tvåan, trean eller ända upp till sexan.
Jag bör ha vaknat någon gång fyratiden på morgonen, denna augustidag 1972. Solen var ännu inte uppe men molnen hade fått gyllene konturer av en sol som fortfarande gömde sig bakom horisonten. Om några timmar skulle jag börja första klass på Alsterskolan och jag kunde inte sova. Molnen for förbi och jag såg på dem ända tills det var dags att gå upp.
Minnen är enkla brottstycken som vi i efterhand försöker foga samman till en helhet. Ibland blir det begripligt, men om det är sant är en annan fråga. Önsketänkande är en stark drivkraft.
