Ibland dyker det upp exempel på hur rasismens begreppsapparat och rasismens blick används för att kritisera rasismen, då det saknas andra ord, i det här fallet hos ett antal skribenter, vilka dryper av en total marinering av rasism.
Den här utgåvan kom 1980 och förlaget skriver att boken ”var första gången som en vit författare på allvar försökte leva sig i i en negers själ och skildra honom inifrån.” Jag har inte läst boken och känner på intet sätt dess litterära och övriga kvaliteter, men jag ska läsa den. Om någon redan har läst mottar jag gärna genomtänkta synpunkter.
Omslagets frossande i ”neger” har samma obehagliga prägeln som av ett minne från då jag var 15 år, alltså ovanstående år 1980. Jag var tillsammans med ett par vänstersinnade vänner då en av dem bjöd på vindruvor och ytterligare en vän frågade: ”är det negerblod?” Innebörden i fråga var huruvida druvorna kom från Sydafrika. Ingen visste och de blå druvorna blev liggande i plastpåsen kvällen igenom. Ingen av oss reagerade på språkbruket.
Fördelen med att ha och göra fel är att man kan ändra sig till det bättre, utan att det för den delen innebär ansvarsfrihet. Men det betyder att man måste på en kollektiv nivå minnas om det är en kollektiv skuld, vilket det är i det här fallet.
Det finns mycket att säga i detta ämne, vilket är lämpligt att var och en gör under jul- och nyårshelgerna när man träffar sina rasistiska vänner och släktingar, i den mån man har sådana. Håll dem nära, för det är dem vi först och främst behöver påverka — och har störst chans att påverka.
